Efter elva års tid återvänder jag till Irland.

Tillsammans med en god vän besöker jag Christ Church Cathedral i Dublin.

Vi hade inte planerat det, men här får vi be tillsammans med tre präster.

Vi förenas i tidebönen, i orden från Psaltaren 102, Sakarias lovsång och Herrens bön.

Den äldste av prästerna delar en personlig reflektion över dagens texter.

Om att hålla ut.

Men framför allt: att Gud håller oss i sin hand.

Vi fortsätter sedan till Chester Beatty: ett av Europas främsta museer för världskulturer, som rymmer en av de mest betydelsefulla privata samlingarna av handskrifter och böcker i hela världen.

Här får vi ta del av museets tillfälliga utställning – Manuscripts & the Mind: How we read & respond to the written word – som utforskar hur vi interagerar med och förstår handskrifter, genom att fokusera på religiösa paratexter.

Vad är det som håller?

Vi får se några av de äldsta bevarade kopiorna av aposteln Paulus brev och vi möter en av tidens märkligaste sanningar: att det sköraste kan visa sig vara det mest uthålliga.

Vi betraktar handskrifter på tunn, torkad papyrus från 200-talet som har överlevt krig, bränder och flera imperiers fall.

Det har sagts att tiden prövar mycket, friden det mesta, och att korset prövar, och förklarar, allt.

Crux probat omnia.

Vi besöker även Saint Patrick’s Cathedral i Dublin.

Det är Irlands nationalkatedral och landets största kyrka. 

Enligt en legend döpte St. Patrick de första kristna konvertiterna vid en källa som låg utanför den plats där katedralen står idag.

Sedan tar vi tåget västerut, till Galway.

Följande dag beger vi oss från Galway till Kylemore Abbey, ett nygotiskt slott beläget vid en spegelblank sjö i det sagolika Connemara.

Här lever en kommunitet benediktinnunnor, kända som Irish Dames of Ypres, som flyttade hit efter första världskriget. Dessa systrar lever ett kontemplativt liv efter Benedikts regel, präglat av bön och arbete.

Samma Guds ord och löften bär även dem.

Tillbaka i Galway, på söndag morgon, går vi i mässan.

En kyrkokör, med både tonåringar och pensionärer, leder oss i psalmsången.

En varm glädje råder i kyrkorummet.

Jag tänker på en vers i vår psalmbok (81:4):

”Herre, jag är ej din enda gäst. Han tröstar även andra och jag känner att du förenar oss till nära vänner, att själ vid själ med starka band är fäst. Jag gläds åt att min fröjd ej blott är min: ni syskon ser som jag i himlen in.”

Crux probat omnia: ”Korset förklarar allt”, är en devis som har tillskrivits Martin Luther.

På Irland påminns jag om hur korsets vertikala och horisontella linjer vittnar om Kristi kärlek, som övergår allt förstånd (Ef 3:16–19).

”Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.”

Höjden och djupet: Gud är alltid större, och hans kärlek alltid djupare.

Bredden och längden: Den sträcker sig genom tid och rum.

Omsluter oss människor, då och nu, här och där.

Jesu uppståndelse är ingen förlegad idé från antiken.

Genom historien har oräkneliga kristna erfarit i sina livsöden, i sina böner, i mässan och i kyrkans sakrament hur samme Jesus är levande och nära dem.

I djupet av deras hjärtan har de lyssnat till hans röst, och tagit emot en kallelse och vishet som har förvandlat deras liv.

Om du, när du lyssnar i bönen, upplever att Kristus har något att säga dig.

Våga ta tid att lyssna.

För det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.