Följande är ett sammandrag från ett föredrag som jag höll den 12.10.2024 i Jakobstads kyrka.

Varför ska vi fira gudstjänst? Det är en viktig fråga att reflektera över. Varför är det värt att sätta tid på gudstjänsten? Vad är det som vi gör när vi firar gudstjänst? Ett nyckelord är just fira. Här hjälper det att tänka på ordet ”högtid” som är något annat än vanlig tid eller vardagen. En högtid är en hög-tid, en annorlunda slags tid, en särskild och kanske också helig tid. Det första som kallas för heligt i Bibeln är just ett stycke tid: sabbaten (1 Mos 2:1-3). Det heliga är något avskilt (eller särskilt) som gör något med allt det andra (Rom 11:16). Vi vet med oss att vissa stunder i våra liv blir viktigare än andra och påverkar oss mer. Den särskilda tiden gör alltså något med all annan tid. Man kan säga att vi firar gudstjänst för att vi ska lära oss att se hela livet som en gudstjänst.

I tidens åker finns en skatt som heter mässan. Den skatten öppnas med tre nycklar: anaforan, anamnesen och epiklesen. Anaforan är ett överskridande av rummet. I nattvardsfirandet stiger kyrkan upp till himlen för att bli himlen på jorden. Vi känner igen denna vertikala rörelse i till exempel prefationen. ”Lyft era hjärtan till Gud!” ”Våra hjärtan är hos Herren!”  ”Därför vill med änglarna och alla heliga prisa ditt namn och tillbedjande sjunga!” Anamnesen är ett överskridande av tiden, en horisontell rörelse. ”Gör detta till minne av mig.” ”Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Det som var och det som kommer blir här och nu. Åminnelsen innebär alltså inte bara en uppmaning att minnas, utan att det som en gång hände blir på nytt blir närvarande i firandet. Anaforan och Anamnesen innebär alltså att nattvardsfirandet överbryggar tid och rum. Från altaret löper trådarna bakåt till den övre salen i Jerusalem, och därifrån till den första påsken i Egypten. Från altaret löper även en tråd in i evigheten. Ett annat ord för nattvarden är ”eukaristi” som betyder ”tacksägelse”. Vi får alltså se både bakåt och framåt i tacksamhet.

Men hur kan rummet och tiden överskridas? Det sker genom den tredje nyckeln: Epiklesen, bönen om Den helige Ande. ”Sänd din Helige Ande att välsigna dessa gåvor av bröd och vin som gör oss delaktiga av Kristi kropp och blod när vi firar den heliga nattvarden så som han själv har befallt oss.” Om Jesus är svaret på frågan Vem: Vem är Gud, vem ska jag lita på och följa, vem ska jag bli…? Så är Den helige Ande är svaret på frågan Hur: Hur kan jag få en levande tro på Jesus, hur kan dopet göra mig till Guds barn, hur kan nattvardens bröd och vin bli Kristi kropp och blod? Hur skall detta ske? Frågade Maria och fick svaret av ängeln: ”Helig Ande skall komma över dig” (Luk 1:34-35). Den helige Ande gör skillnaden på en tänkt Gud och en verklig Gud.

Vad händer när skatten öppnas? Vad är egentligen det viktigaste och dyrbaraste i livet? Vad är det som gör livet värt att leva och som våra liv egentligen handlar om? Kanske skulle de flesta av oss säga vänskap, gemenskap och kärlek. Mässan är delaktigheten i den stora kärleksgemenskapen, bröllopsfesten. Vi har sett att Eukaristin är ontologiskt ett genombrytande av tid och rum. Dels nutid och dåtid, dels nutid och framtid. Eukaristin firas av och med hela kyrkan, i tiden och i evigheten. 

Varje mässa är ett möte mellan himmel och jord, tid och evighet. En gemenskap mellan nu levande och i Herren avsomnade. Det är också det här som gör kyrkan till något mer än en jordisk förening, en klubb eller en åsiktsgemenskap. När en församlings identitet och självbild bara kretsar kring sina resurser och sin verksamhet istället för sina relationer blir den deprimerande. Guds rike skapas av relation och för relation. Liksom Jesus möter hans kyrka världen inte som företag utan som en mor (Luk 13:34), och vän (Joh 15:5). I den heliga tiden är kyrkan också de heligas gemenskap.

Begreppet Communio sanctorum kan översättas till både ”gemenskap i det heliga” och  ”gemenskap med de heliga.” Det markerar att kyrkan är gemenskap, på samma sätt som den heliga Treenigheten till sitt väsen uttrycker gemenskap. All mänsklig gemenskap och kärlek är djupast sett ett utflöde ur den gemenskap, relation som gudspersonerna inbördes utgör. Det får konsekvenser för vår förståelse av kyrkan som alltså först och främst utgör en gemenskap som kan liknas vid en familj. Tron att kyrkan är en gemenskap som genombryter och överbryggar tid och rum gör det också möjligt att t.ex förstå Maria och helgonen i den större kristna traditionen ute i resten av världen. Det ger de kristna möjligheten att inte exklusivt be till Maria och helgonen – som om Fadern, Sonen och Anden inte fanns – utan att be med Maria och helgonen, att låta våra böner förenas med dem. Denna åkallan är inte heller en fråga om konkurrens eller något främmande för vår egen tradition. Under sin isolering i borgen Wartburg skrev Martin Luther i sin bok Marias lovsång (1521):

”Maria vill inte vara en avgud. Hon gör intet, Gud gör allt. Man må anropa henne om att Gud för hennes skull skall giva och göra vad vi ber om, på samma sätt som man också anropar alla andra helgon, men så att verket alltid skall vara helt och hållet Guds.”

All frihet behöver förankring, all öppenhet förutsätter trygghet. Paradoxalt nog är det ju så att den som står stadigt är friare än den ängslige. Ibland är vi rädda för att prata en del ”kyrkiska” och vill gärna göra oss lättförstådda. Men inte sällan börjar vi då istället tala i marknadstermer, om varumärken som ska odlas och vi tänker på oss själva som producenter och kunder. Det finns allt mindre utrymmen kvar i samhället där vi kan vara något annat än just det. Därför är en av kyrkans viktigaste uppgifter idag att bevara ett språk som inte är krångligt, men som är värdefullt och skyddar oss mot att bli uppätna av marknadsmetaforer. Den som får ta emot ett rikt gemensamt arv av språk, bilder, berättelser och böner kan äga en större frihet än den som avvisar detta i ivern att vara ”fri”. Den giltighet som jag själv väljer i mina åsikter, känslor eller tankar ger ingen fasthet eller tro. Men den gemensamma tro som jag får ta emot personligt ger mig mod att leva.

Vi firar Gudstjänst för att se hela livet som en gudstjänst. Gudstjänsten är en gåva en sändning till tjänst i världen, konkret i vars och ens vardag. Kallelsen är att från eukaristin bära ut Kristus till världen. Det kan ske genom vittnesbörd men det kan också ske genom att Kristi kärlek görs verksam i och genom våra liv och handlingar. ”Gå så i frid och tjäna Herren med glädje!” Det är en sändning till gudstjänsten efter gudstjänsten: i vår vardag, våra personliga omständigheter. För att i våra liv vittna om att det viktigaste i livet faktiskt finns utanför oss själva, och att det är först när vi lämnar oss själva för att finnas för andra som våra liv hänger samman, får mening och sammanhang.