”Festen i himlen förenas med festen på jorden: en enda tacksägelse, en enda glädjevåg, en enda jublande kör.”

– Johannes Chrysostomos

Välsignelsen med korstecknet i Faderns och Sonens och Den helige Andes namn både inleder och avslutar firandet av mässan. Vad är det egentligen som händer när vi firar vår tro?

Vi använder här korstecknet som en modell för mystagogiskt lärande, som en av flera nycklar till liturgin, och här står den vertikala linjen för anaforan: ett överskridande av rummet. I nattvardsfirandet stiger kyrkan upp till himlen för att bli himlen på jorden. Vi känner igen denna rörelse i prefationen (”lyft era hjärtan till Gud”; ”därför vill med änglarna och alla heliga prisa ditt namn…”). Hemligheten är att vi bär himlen inom oss (se t.ex Luk 17:21, Kol 3:3). Himmel och jord förenas i Kristus.

Den horisontella linjen står i denna modell för anamnesen, ett överskridande av tiden (”Gör detta till minne av mig”, ”Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid”). Gudstjänstens tempus är presens. Då och sen blir här och nu. Detta mysterium möjliggörs genom Den helige Ande. Epiklesen är bönen om Den helige Ande (”Sänd oss din helige Ande”).

Så blir mässan den heliga och särskilda tiden som gör något med all annan tid. Gudstjänsten blir den skola där vi lär oss att se hela livet som gudstjänst: ”Gå så i frid och tjäna Herren med glädje”.