ÖPPEN FÖRSAMLINGSSKOLA

Här samlas sammandrag från olika föredrag som jag har hållit i öppna församlingsskolor.

TRO, DOP OCH NATTVARD

Den kristna tron är både personlig och gemensam, samtidigt. Därför kan även barn döpas enligt allmän-kyrklig tradition. Men oavsett ålder, döper man aldrig sig själv. Man välkomnas alltid av andra in i kyrkans gemenskap. Risken i att överbetona den gemensamma tron är likriktning och ibland sekterism. Risken med att överbetona den egna, personliga tron är självupptagen andlighet och isolering. Men ett neutralt perspektiv på livet är en intellektuell oärlighet. Vad jag inte säger/gör påverkar lika mycket som vad jag säger/gör. Vad jag värderar, tror och diskuterar påverkar livet. Både mitt eget och andras. Detta innebär också att det inte finns någon ”neutral” uppfostran.

Spänningen mellan gemensam och personlig tro måste få finnas. Fast det ibland kan slå gnistor kan det även bli en fördjupande kraft. Den personliga tron är inte heller främst åsikter eller lära utan en resa. Vi har väl alla märkt hur tron kan ändra gestalt under livets gång? Den gemensamma kristna tron famnar därför ganska många olika slags perspektiv. Men Kristus själv är närvarande i det mått av tro som vi fått (Rom 12:3-4, in ipsa fides Christus adest). Det är också en stor tröst att få grunda sin tro på sitt dop, och inte tvärtom.

Spänningen mellan den personliga tron och kyrkans tro kan uttryckas på följande sätt: Man kan tro på vad som helst i kyrkan, men kyrkan tror inte på vad som helst (Magnus Malm). Kyrkans gemensamma tro, som man alltid får vara med och dela oavsett var man befinner sig på sin personliga resa just nu, finns sammanfattad i trosbekännelsen. Något av samspelet mellan den personliga tron och kyrkans tro sammanfattas även i begreppet ”traditionen”.

Traditionen

Det är alltid i kyrkans gemenskap som vi följer Jesus, även om vi kan vara anknutna till kyrkans gemenskap på mer eller mindre medvetna sätt. Att ha en kristen identitet betyder att man är del av en gemenskap som är en global, historisk gemenskap. En kristen är i gemenskap med – är en del av – varje kristen som har levt på denna jord tillbaka till urkristen tid.

För att kunna förstå sig själv, sin djupare identitet, finns det alla möjliga skäl att betänka och begrunda erfarenheterna, tänkandet, poesin, bönerna och liturgin hos andra kristna. Det kan hjälpa en att förstå sin egen kristna tro, sin egen liturgi, sin egen teologiska tradition och ge den en djupare mening. I ett sådant lärande börjar vi förstå att vi inte är de enda som har levt i en annorlunda kultur och tid än Jesus och apostlarna. Oräkneliga andra, har följt Jesus i sina egna miljöer och situationer. 

Vi får god hjälp av att få höra om vad dessa andra gjorde och lärde sig genom att få del av deras berättelser. Det betyder inte att de var perfekta och att de inte gjorde misstag. Kanske kan vi just därför relatera till dem. Tiden visar också ofta vad som hållit och är värt att lita på.

(En längre undervisning om tradition kommer att publiceras i ett senare skede.)

Historisk bakgrund

Den kristna tron handlar om frälsning; alltså befrielse och räddning. I Nya testamentet finns följande förståelse av världen: Hela vår verklighet och värld som vi upplever och bebor, är i grunden god och älskad av Gud (1 Mos 1:31), men på något sätt är den samtidigt en ”fallen” och skadad verklighet. Världen som vi känner den är i ”makternas” våld, under ”denna tidsålders gud” (2 Kor 4:4), denna världs ”ἄρχων” (Joh 14:30, Ef 2:2) eller ”den onde” (1 Joh 5:19). (Men även himmelska sfärer fulla av ”arkonter”, makter och troner och härskare och demoner. Se t.ex Rom 8:38-39, 1 Kor 2:8, 1 Kor 10:20-21, 1 Kor 15:24, 2 Kor 4:4, Gal 4:8-9, Kol 1:16, Kol 2:8, Kol 2:15, Ef 1:20-21, Ef 2:2, Ef 3:10, Ef 6:12, 1 Pet 3:22, 1 Joh 5:19.)

Det finns alltså två uppfattningar av ”världen” i kristen tro; en positiv och en negativ. Guds goda skapelse (som även under ”dödens slaveri”) vittnar om Gud (Rom 1:20). Men även ”världen” som nuvarande ordning som kämpar mot Gud. ”Världen” är i denna mening ett rike av grymhet, aggression, avundsjuka, lidande, våld, falskhet, girighet, ignorans, död i makt att härska, men inte göra något nytt.

Detta kan svara mot vår ambivalenta upplevelse av livet som både skönhet och grymhet, förundran och ilska, kärlek och motstånd. Erfarenheter av det som kyrkan kallar för en ”fallen värld”, orättvisor och fasor är dagliga upplevelser. Men vår längtan och vår förmåga att älska antyder att det finns något sannare om både världen och om oss själva. I ett bibliskt perspektiv befinner sig hela den skapade världen i både kärlek och kamp; i ”födslovåndor” (Rom 8:22), i längtan efter en befrielse från sin bundenhet till förgängelsen.

Sedan den mellantestamentliga perioden förstår man att man lever nu i en ond tidsålder, Olam he-zen, som domineras av död, av makter och härskare som är andliga krafter. Men man väntar på en ny tid: Olam ha-ba, med fred, hälsa och trygghet och godhet. Eller ”Guds rike”.

Det är kyrkans tro att Gud älskade världen så mycket att han gav den sin son, Jesus Kristus, som på sitt kors som ett fullkomligt offer har dött för hela världens synder och att han med sin uppståndelse har besegrat döden, djävulen och allt som har blivit fel i livet (Se t.ex Matt 18:14, Joh, 3:16-17, 4:42, 12:32, 47, 17:2, 19, Rom 5:18-19, 8:31-39, 1 Kor 15, 2 Kor 5:14-15, 19, 5:20-21, Ef 2, Fil 2:9-11 Kol 1:9-22, 1 Tim 2:3-6, 4:10, Tit 2:11, Hebr 2:9, 9:14, 10:14, 1 Joh 2:2, 2 Pet 3:9, 1 Joh 2:2.). Jesus visar oss vem Gud är (Kol 2:9), han har öppnat himmelrikets port för oss, vädjar för oss inför Fadern och härskar tills alla fiender har besegrats (Rom 8:32–39, 1 Kor 15:20–28).

Jesu liv är de händelser i vilka Israels kallelse når sin kulmen. De händelser genom vilka Israel förverkligar sin kallelse och blir kärnan i en ny utvidgad gemenskap som omfattar alla folk – som inte definieras av etniska och geografiska gränser utan där Jesus är det band som förenar (Ef 2:11-22). Den uppståndne Frälsaren gav sin kyrka i uppdrag att göra alla folk till sina lärjungar genom dop och undervisning (Matt 28:18–20). 

Vi döps in i Kristi kyrka, i en gemenskap genom tid och rum, i evigheten. Alla döpta utgör tillsammans Kristi kropp, som finns till för varandra (Rom 12:5, 1 Kor 12:12–13). I den kristna kyrkan finns det en Herre, en tro, ett dop. Med hjälp av olika tjänster som baserar sig på dopet bygger Kristus sin kyrka i sanning och kärlek (Ef 4:4–16). 

Dopets gåva är med andra ord gemenskap. Med Gud och med varandra genom Jesus Kristus. Det är en kallelse till enhet, Jesus säger att alla ska förstå att vi är hans lärjungar om vi visar varandra kärlek (Joh 13:35). Det är en stor och svår kallelse, samtidigt som det handlar om vad vi människor djupast sett längtar efter. Paulus säger att denna enhet inte är något som vi har förlorat utan något som ligger framför oss, men den får även sökas i våra liv och omständigheter (Ef 4:3, 13).

Johannesdopet och det kristna dopet 

Johannes dop var ett omvändelsedop (Apg 19:4). Det kristna dopet är ett dop in i gemenskap med Gud genom Kristus. Vi kan lära oss av att studera Jesu eget dop (Matt 3:13-17, Mark 1:9-11, Luk 3:21-22, Joh 1:29-34). Ordet ”dop” kommer från ”doppa”. Jesus talar om att hans kommande död är ett ”dop” (Mark 10:38, Luk 12:50). Lidandet och döden beskrivs alltså som något som han ska sänkas ned i, eller drunkna i. I floden Jordan, där Jesus döps av Johannes Döparen, blir vattnet en bild av dödsrikets djup, dit Jesus stiger ner, men varifrån han även stiger upp igen. 

Vid Jordan drar Fadern själv upp sin Son och låter Anden komma över Människosonen i en duvas gestalt. Det här är dopets gåva: så som Fadern handlar med sin son, så handlar han med var och en som döps in i Kristus. Vi är förenade med honom. Han har blivit allt vad vi är – för att vi ska bli allt vad han är (2 Kor 5:21, 2 Pet 1:4). I Kristus ser vi hur Gud förhåller sig till synd, lidande, ondska och död: Synden förlåter han, Lidandet delar han och vill hela, Ondskan driver han bort och Döden övervinner han.

Genom dopet ”doppas” vi ned i Jesu död. Vattnet, Anden och rösten (1 Mos 1:1–2) gör att dophandlingen förknippas med en ny skapelse. Återfödelse som ett Guds barn, kaos som blir till ordning när Guds vind blåser på det. Dopet är en återupprättelse av det sant mänskliga. Den människa som döps blir född på nytt (Joh 3:5; Tit 3:5), hon får syndernas förlåtelse och tar emot Den helige Ande (Apg 2:38; jfr Apg 10:47), hon blir renad (Tit 3:5), hennes synder tvättas bort (Apg 22:16), hon blir delaktig av Kristi död och uppståndelse (Rom 6:3–5) och hon innesluts i ett förbund med Gud, som bygger på Jesu Kristi uppståndelse (Rom 6:3–4; Gal 3:27; Apg 2:38; 8:16; 10:48; 19:5; jfr 1 Kor 1:10–17, Kol 2:12,1 Pet 3:18–22). Den som döps föregriper alltså sin död för att redan här i livet kunna leva med Kristus, född på nytt och befriad från dödens makt. Man stiger alltså in i det nya livet på förhand.

Att döpas är alltså att vara med Jesus i ”djupet”. Kristna finns därför i närheten av Jesus men också i närheten av människor som lever i otrygghet och nöd. En kristen behöver inte längre vara rädd att ärligt möta det inre och yttre kaos som hotar livet. Vi befinner oss mitt i två saker som ser ut att vara varandras motsatser: i djupet av Guds hjärta och i djupet av en värld av faror och lidande, synd och smärta (Joh 12:26, 1 Joh 4:17). Den som är döpt in i Kristus har också iklätt sig Kristus (Gal 3:27).  Ju mer vi är medvetna om att vi är klädda i barmhärtighet desto mer kan vi komma till ro med oss själva. Guds barmhärtighet ger mod att både minnas och se framåt, möjliggör förlåtelse, ger styrka att hysa medkänsla och ger näring åt hoppet. 

Ett vanligt missförstånd är att man får sitt namn vid dopet. Det som däremot händer är att människan blir ”kallad vid namn” av Gud. Att fråga efter och nämna namnet på den som ska döpas har sedan gammalt varit en central del av dopet. Gud kallar människan vid hennes namn (Jes 43:1). Frågan ställs i perfektum; den som ska döpas redan har fått ett namn. Dopet är alltså något djupare än en namngivningsceremoni.

Hur kan man växa i tro och bli viss om att man har lagt döden bakom sig genom dopet, och att man får höra till Herren? Kyrkans svar på den frågan är Nattvarden.

Varför ska vi fira nattvard?

Jesus säger ”gör detta.” (Se Luk 22:19, 1 Kor 11:24. Joh 6) De döpta firar Jesu uppståndelse och seger över ondskans makter i mässan, eukaristin eller nattvarden, som är kyrkans källa och mål. Gudstjänsten är inte ett program eller en underhållning, utan handlar om tillbedjan, och går därför längre än både tanke och känsla. I firandet av mässan lär vi oss att sluta se oss själva som centrum i livet. Mässan hjälper oss med våra hinder för salighet: oförlåten synd och ovilja att förlåta sina medmänniskor.

Vem kan delta i nattvarden?

Nattvarden är de döptas måltid. Det innebär att om man är döpt så kan man delta i nattvarden. 

Enligt vår församlings ordning bör döpta barn som deltar i nattvarden göra det tillsammans med föräldrar, faddrar eller andra betrodda. För döpta barn som deltar i nattvarden tillsammans med vuxna bör man på lämpligt sätt förklara dess betydelse. Det går också att komma fram till nattvardsbordet för att bli välsignad. Konfirmerade församlingsmedlemmar får gå till nattvarden på egen hand, eftersom de har fått undervisning om nattvarden och bekänt sig till kyrkans tro.

En förutsättning för att en människa skall kunna delta i nattvarden på ett riktigt sätt är att hon tror på Kristus och litar på hans ord. Även då vår tro är svag, kan vi lita på att Kristi kropp och blod har utgetts just för oss. 

Hur vet jag om jag är värdig att delta i nattvarden?

I oss själva äger vi ingen helighet som gör oss värdiga att ta emot det heliga. Men — genom dopet har vi iklätts Kristi rättfärdighet och gjorts heliga! Inget utom Kristi egen helighet, den han iklätt oss genom dopet, kvalificerar för deltagande i nattvarden. Det är i kraft av vårt dop, och vad som skänkts oss i dopet, inte genom vår egen fromhet eller värdighet, som vi kan närma oss den heliga måltiden med frimodighet.

Det handlar därför egentligen om en enda sak: Vill jag förbli i mitt dop? Vill jag höra till Jesus? Det finns inte någon annan grund för mottagandet av Kristi kropp och blod i nattvarden än dopet, och det som Jesus har gjort för oss.

Man kan delta i nattvarden, även om man inte helt förstår dess betydelse. Man bör dock veta skillnaden mellan Kristi kropp och blod och annan mat och dryck.

Att välja bort gåvorna från Herrens bord under förevändning av att man är ovärdig, är en form av andligt högmod, menade Johannes Cassianus på 400-talet. För därmed säger man ju att man är ”värdig” de gånger man tar emot gåvorna. Är det någon gång vi har skäl att ta emot livets läkemedel som räcks oss i nattvarden, så är det när vi misslyckats och fallit. Då, om någonsin, behöver vi den ”medicin” som kan hela och upprätta oss.

Vad är det vi gör när vi firar gudstjänst?

Ett nyckelord är just fira. Här hjälper det att tänka på ordet ”högtid” som är något annat än vanlig tid eller vardagen. En högtid är en hög-tid, en annorlunda slags tid, en särskild tid. Vi vet med oss att vissa stunder i våra liv blir viktigare än andra och påverkar oss mer. 

Det heliga är något avskilt (eller särskilt) som gör något med allt det andra. (Jmfr Rom 11:16.) Det första som kallas för heligt i Bibeln är ett stycke tid: sabbaten (1 Mos 2:1-3). 

Den särskilda tiden gör alltså något med all annan tid. Man kan därför säga att vi firar gudstjänst för att vi ska lära oss att se hela livet som en gudstjänst.

Vad är egentligen det viktigaste och dyrbaraste i livet? Vad är det som gör livet värt att leva och som våra liv egentligen handlar om? Kanske skulle de flesta av oss säga vänskap, gemenskap och kärlek.

”De heligas gemenskap”, Communio sanctorum, kan översättas till både ”gemenskap i det heliga” och  ”gemenskap med de heliga.” Det betyder att kyrkan är gemenskap, på samma sätt som den heliga Treenigheten till sitt väsen uttrycker gemenskap. All mänsklig gemenskap och kärlek är djupast sett ett utflöde ur den gemenskap, relation som gudspersonerna inbördes utgör. Det får konsekvenser för vår förståelse av kyrkan som alltså främst utgör en gemenskap som kan liknas vid både en kropp och en familj. Kyrkan är en gemenskap som genombryter och överbryggar rum och tid genom firandet av nattvarden:

I nattvardsfirandet stiger kyrkan upp till himlen för att bli himlen på jorden. Vi känner igen denna vertikala rörelse i till exempel prefationsdialogen. ”Lyft era hjärtan till Gud!” ”Våra hjärtan är hos Herren!” … ”Därför vill med änglarna och alla heliga prisa ditt namn och tillbedjande sjunga!” Då minns vi: Genom dopet är vårt liv fördolt med Kristus hos Gud. Vi får stiga upp till himlen, vårt hem. Som Paulus säger: ”Ni har fått en plats i himlen” (Ef 2:6).

I nattvardsfirandet sker också ett överskridande av tiden, en horisontell rörelse. ”Gör detta till minne av mig.” och ”Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Alltså både det som varit och det som kommer blir här och nu. Åminnelsen innebär alltså inte bara en uppmaning att minnas, utan att det som en gång hände blir på nytt blir närvarande i firandet. Från altaret löper trådarna bakåt till den övre salen i Jerusalem, och därifrån till den första påsken i Egypten. Från altaret löper även en tråd in i evigheten. Ett annat ord för nattvarden är ”eukaristi” som betyder ”tacksägelse”. Vi får alltså se både bakåt och framåt i tacksamhet.

Från tidig kristen tid har mässan också kallats för offer, med tanke på Kristi offer på korset. 

Som sann överstepräst (Heb 5:1, 5) och sant påsklamm (Joh 1:29, Apg 8:32-35, 1 Kor 5:7, 1 Pet 1:19) har Kristus offrat sig för oss. Efter uppståndelsen fortsätter Kristi prästtjänst för oss i himlen (Heb 4:14-15.). Kyrkans nattvardsfirande är alltså en närvaro av detta. 

”Kropp och blod” är det som skiljs åt när ett lamm slaktas, inför nattvarden sjunger vi Agnus dei, ”O Guds lamm, som tar bort världens synd”. Genom nattvarden förenas kyrkan i Kristi fullkomliga offer. Var och en som tar emot nattvarden blir enligt Kristi ord delaktig av hans kropp och blod. Nattvarden får sin innebörd av det som Kristus har gjort och gör och är oberoende av utdelarens eller mottagarens prestationer.

Hur kan detta ske?

Om Jesus är svaret på frågan Vem: Vem är Gud, vem ska jag lita på och följa, vem ska jag bli lik…? Så är Den helige Ande är svaret på frågan Hur: Hur kan jag få en levande tro på Jesus, hur kan dopet göra mig till Guds barn, hur kan nattvardens bröd och vin bli Kristi kropp och blod? 

”Hur skall detta ske?” Frågade Maria och fick svaret av ängeln: ”Helig Ande skall komma över dig” (Luk 1:34-35). Den helige Ande gör skillnaden på en tänkt Gud och en verklig Gud.

Den helige Ande gör nattvarden till ett genombrytande av tid och rum. Dels nutid och dåtid, dels nutid och framtid. Nattvarden firas av och med hela kyrkan, i tiden och i evigheten.

Varje mässa är ett möte mellan himmel och jord, tid och evighet. En gemenskap mellan nu levande och i Herren avsomnade. Det är också det här som gör kyrkan till något mer än en jordisk förening, en klubb eller en åsiktsgemenskap. I den heliga tiden blir kyrkan de heligas gemenskap. 

Gudstjänsten är också en sändning till tjänst i världen: konkret i vars och ens vardag. Efter mässan sänds vi välsignade ut som lemmar i Kristi kropp, kallade att tillsammans vara små ”kristusar” (”kristna”) i vår vardag, våra arbeten och våra personliga omständigheter (Se t.ex Rom 12, 1 Kor 12-13, Gal 5:13-22, Ef 4, Fil 2:1-16.). Mässa betyder just ”sändning”.

Kallelsen är att från nattvarden bära ut Kristus till världen. Det kan ske genom vittnesbörd men även genom att Kristi kärlek görs verksam i och genom våra liv och handlingar. ”Gå så i frid och tjäna Herren med glädje!” Det är de orden som avslutar gudstjänsten och är en sändning till gudstjänsten efter gudstjänsten, som är vår vardag, våra personliga omständigheter. För att här i våra liv vittna om att det viktigaste i livet faktiskt finns utanför oss själva, och att det är först när vi lämnar oss själva för att finnas för andra som våra liv hänger samman, får mening och sammanhang.

FASTA, ASKES OCH ANDLIGA ÖVNINGAR

Dopet har alltså grundat livet i Kristus och Nattvarden upprätthåller livet i Kristus. Innanför denna ram reflekterar vi nu över personliga lärjungaskap till Jesus: att vi övar oss att följa Jesus genom askes och andliga övningar. 

”Allt är tillåtet för mig – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig – men ingenting får ta makten över mig” – 1 Kor 6:12

”Ni är ju kallade till frihet, bröder. Låt bara inte den friheten ge köttet något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek.” – Gal 5:13

”Varifrån kommer all kamp och strid ibland er? Är det inte från begären som för krig i era lemmar?” – Jak 4:1

Fastan, liksom Askesen eller den andliga övningen, handlar ofta om att lära sig säga nej till sig själv för att vinna ett mått av frihet och bekymmerslöshet. Man kan fråga sig hur fri den människa är som aldrig kan säga nej till sina olika infall, tankar, begär och idéer.

I grunden handlar det om att kontrollera sina goda och av Gud givna behov så att de förblir behov, och inte utvecklas till vildvuxna, själviska och ansvarslösa begär. Utifrån denna frihet kan man sedan fortsätta i kärlekens skola. Den som har lärt sig att säga nej till sig själv har lättare att älska utan tanke på själviska baktankar eller fördelar; alltså vad man själv får ut av det. 

Fasta eller askes handlar därför inte om att säga nej till det som en kristen uppfattar som ”synd”. All fasta tar sin utgångspunkt i kroppens och sinnenas behov. Sådant som är givet av Gud i skapelsen, som berikar livet och inte skall skuldbeläggas: sömn, mat, kläder, sexualitet, relationer, syn, hörsel, tal och mycket annat. Men om de naturliga behoven blir felriktade, vildvuxna eller konkurrenter till våra djupare andliga behov motverkar de sitt syfte att bidra till ett gott och rikt liv både för oss själva och andra.

Askesen, övningen, fastan är därför: 1) Frivillig (Sprungen ur en längtan efter riktning och stöd), 2) Personlig (Det gäller att finna det rätta måttet utifrån varje livssituation och individens förutsättningar, det gör sig bäst i dialog med en andlig vägledare), 3 Måttlig, och 4) Enbart ett medel och inte ett mål. 

Fastans mål handlar alltid om kärlek. Att växa i kärlek och samhörighet till Gud, till människor, till och med till mina ovänner och till allt skapat. Det kan beskrivas som att Gud och inte jaget blir centrum. Världen börjar uppfattas som Guds skapelse när fastan och askesen upprättar ett slags avstånd av respekt och förundran mellan människan och världen. Detta möjliggör en dialog både mellan människor sinsemellan och mellan människan och Gud. Allting som finns, ting och varelser, blir föremål för vördnad och kontemplation.

Kärleken är nämligen den plats där den kristna vägen och det kristna målet sammanfaller (Jesaja 58:1-10, Matt 5–7, 25:31–46, Luk 6:20–49, Joh 13:34-35, 1 Kor 13, Gal 5:6, 1 Tim 1:5, Jakobs brev). Därför använde också Augustinus ”Det dubbla kärleksbudet” (Matt 22:36–40, Mark 12:29–30, Luk 10:27, Gal 5:14) som spegel för bibelläsningen: om min kärlek till Gud och människorna växer, läser jag Bibeln på ett bra sätt. Om min bibelläsning gör att jag börjar tycka allt sämre om Gud och mina medmänniskor så behöver jag få hjälp med min bibelläsning (Augustinus i De Doctrina Christiana).

Askes förutsätter ett gott omdöme. Det är svårt att avstå från livets välsignelser, som verkligen är goda, och välja ett liv som innebär försakelser, om vi inte först har anat en större fullkomlighet än den vi redan känner till: det vill säga om inte Gud har gett oss en försmak av sin godhet.

Matfasta, en psykobiologisk terapeutisk praktik för att frigöra oss från självcentrering och göra kroppen till allierad istället för fiende, passar inte alla. Det är viktigt att rådfråga läkare innan man provar längre fasteperioder, särskilt om man har underliggande hälsoproblem som diabetes, äter mediciner eller är gravid. Om man väljer en längre fasteperiod från mat är det viktigt att man är vid god hälsa, såväl fysiskt som mentalt. Den som äter medicin eller har någon sjukdom bör rådgöra med sin läkare innan en matfasta påbörjas. Att begränsa intaget av mat kan vara en lämplig övning för den ena, men direkt olämpligt för den som har ett komplicerat förhållande till ätandet. En fasteövning för alla som har med maten att göra, är att bli allt mer medvetna om att minska svinnet. Att slänga mat är alltid en dålig idé. Fastan sker ytterst för kärlekens och gemenskapens skull (Jes 58:3–9).

Kyrkofadern Augustinus lärde att bönen behöver två ”vingar”: fasta och allmosa. I Jesu bergspredikan ser vi också ett tydligt samband mellan fastan, bönen och allmosan (Matt 6). Allmosa är ett begrepp som på den tiden betydde ”frivilligt delande” (jfr 2 Kor 9:7). Den tidiga kyrkan fungerade som en själarnas gemenskap och en motkultur mot imperiet baserat på vänskap, omtanke och generositet snarare än makt och statusmarkörer. Ett radikalt insisterande på gemensamt ansvar och ägande, och en fördömelse av samlandet av rikedom bara till sig själv utmärkte dem som tillhörde ”vägen.” 

Paulus uppmanar exempelvis församlingen i Korinth att göra upp med de sociala orättvisorna för att deras nattvardsfirande inte ska leda till att församlingen ”dricker en dom över sig” (1 Kor 11:29). Om möjligt skulle de som har mer resurser skicka hjälp till dem med mindre. Kyrkan skapade tidigt ett nätverk som en motkultur mot imperiet baserat på generositet snarare än makt (2 Kor 8–9, Matt 5:42, 6:3, 19–20; Luk 1:53, 6:24–25, 12:33, 14:33; 16:25; Apg 2:43–46, 1 Tim 6:7–10; Jak 2:5–7, 5:1–11).

ANDLIG FORMNING, ANDLIGA ÖVNINGAR OCH LUTHERSK TRADITON

När vi ställer frågan ”vad vill du bli när du blir stor”, så ställs frågan ofta med tanke på utbildning, yrke och karriär. Men en viktigare fråga är egentligen ”vem vill du vara”?

En grundtanke inom andlig formning (eng. Spiritual formation) är att andlig forming är något som ingen människa kommer undan. Den andliga formningen är alltså inget kristet eller ens religiöst fenomen, utan helt enkelt något mänskligt. Det handlar om att man som människa inte är statisk; att man under sin livstid formas av en komplex kombination av genetiskt arv, familjemönster, sår från barndomen, utbildning, vanor, medvetna eller omedvetna beslut. Människan formas i synnerhet av sina 1) vanor, 2) relationer, 3) de berättelser som hon tror på, 4) hennes miljö samt 5) tid och 6) erfarenhet. Problemet är att en människas andliga formning till största delen sker oavsiktligt. 

Tre nyckelord är goda att ha med sig i reflektionen över sitt liv: Nåd (när du ser den du är), tid (som format dig till den du är och det tar tid att om-formas) och nyfikenhet (istället för kritik, fördömelse, förtvivlan).

I reflektionen över sin egen andliga formning, vad som har format och formar ens liv, är det värt att reflektera över detta både inom ramen dop och nattvard, för att minnas att man alltid är omsluten av Guds barmhärtighet. Även Martin Luther talade om det kristna livet som ett ”dagligt dop” (Att drunkna och uppstå): Andlig disciplin innebär att den ”gamle Adam” (synden) dränks i ånger och bön, för att den ”nye människan” ska uppstå till ett liv i tro. Det är en daglig påminnelse om att man tillhör Gud. 

För att möjliggöra en andlig formning till mer Kristuslikhet uppmuntras lärjungen till användandet av klassiska andliga discipliner, några sådana som även Jesus själv praktiserade och som öppnar människan för Guds Ande. Andliga discipliner är alltså medvetna handlingar och vanor som syftar till att fördjupa relationen med Gud, forma karaktären efter Jesu förebild och öppna sig för den helige Andes förvandlande kraft. 

Till andliga övningar kan man räkna sådant som olika former av bön, bibelläsning, andlig läsning (lectio divina), meditation, fasta, reträtt, avskildhet, tystnad, bikt, deltagande i gudstjänst och mässa, att visa kärlek i praktisk handling genom exempelvis givmildhet (Allmosor, frivilligt delande), att ge av sin tid och sina resurser och sträva efter enkelhet.

Att undervisa om och praktisera andliga discipliner i ett lutherskt sammanhang handlar om att balansera trons frihet med behovet av andlig mognad, utan att hamna i gärningslära. Utgångspunkten är att discipliner (vanor av hängivenhet) inte skapar eller skänker frälsning, utan fungerar som svar på Guds nåd och verktyg för att förbli i den. Discipliner handlar alltså en inbjudan till vila och liv, inte som en börda. Discipliner är inte till för att förtjäna Guds kärlek, utan för att öppna sig för den och fördjupas i den (Se också Augsburgska Bekännelsens apologi, om sakramentens antal och bruk, art XIV).

En nyckeltanke i teologin om andlig formning, idag främst representerad av John Mark Comer (Practicing the Way) är att nådens motsats är förtjänst, inte ansträngning (Se också t.ex 1 Kor 15:10, Tit 2:11ff). Syftet med de andliga disciplinerna kan därför förklaras med hjälp av några liknelser:

– De andliga disciplinerna är som att vattna en blomma: blomman växer av sig själv (nåd), men vattningen (disciplinen) är nödvändig för dess hälsa. 

– De andliga disciplinerna är som segel på en båt: Nåden är vinden som driver båten framåt. Andliga discipliner (bön, bibelläsning, gudstjänst) är inte att ro båten (självprestation), utan att hissa seglen för att fånga vinden.

– De andliga disciplinerna är som fönster att öppna: Nåden är som frisk luft eller solljus som alltid finns där, men disciplinerna fungerar som att öppna dörrarna i ett instängt hus så att luften kan komma in.

Något som liknar denna insikt ser vi också när Martin Luther talar om fasta och andliga övningar, exempelvis:

”Man ska inte fasta för att därigenom göra en god gärning (för att förtjäna något) utan endast och allenast för att man ska bli rustad och skicka till att leva i enlighet med Guds ord.” – Martin Luther, WA 15. 450: 29-32

”Fasta måste man, vaka måste man, arbeta måste man, bära enkla kläder måste man och så vidare. Men gör det när du tror att din kropp behöver späkningar och återhållsamhet. Fastställ inte bestämda dagar och platser utan gör det den dag det är nödvändigt och återhållsamheten kräver det. Det betyder att du måste fasta rätt alla dagar och avsäga dig alla världsliga begär, för så lär evangeliet: så gör Nya Testamentets människor.” – Martin Luther, WA 10 I 1. 34:18-35:3

”En rätt tro måste ta itu med kroppen och strama åt tömmarna, så att den inte gör vad som faller den in … Men man får inte heller försvaga och fördärva sin kropp … Det är bra att fasta. Men att fasta på rätt sätt är att inte ge kroppen mera föda än den behöver för att förbli vid hälsa. Och så skall man låta den arbeta och vaka, så att den gamla åsnan inte blir för självsvåldig och ger sig till att dansa på isen, falla och bryta benen av sig. Den ska ha tömmar och följa Anden.” – Martin Luther, WA 12. 282:24-26; 27. 283:17-21

”Öva er dagligen i den heliga skrift, akta er för självgodhetens och högfärdens giftiga pilar och förtröttas inte i att läsa, tänka, begrunda och att lära andra och er själva.” – Martin Luther, WA 30 I. 128:31-129:1

”Du ska meditera, det vill säga du ska inte ha Ordet bara i ditt hjärta utan också lyssna till predikan, läsa i dina böcker, jämföra det du läser, läsa och läsa om igen med eftertanke, flit och uppmärksamhet för att komma underfund med vad den helige Ande menar och vill säga dig. Och akta dig för att tröttna och tänka att det räcker, om du har läst, hört och talat det en eller två gånger och därmed anser dig begripa allt fullständigt. Då blir det aldrig någon god teolog av dig, utan då är du lik frukten som faller för tidigt från träder, innan den ens är halvmogen.” – Martin Luther, WA 50. 659:22-29

”Ingen har så fullkomligt utgrundat visheten att han inte längre har behov av att öva och lära sig. Man måste nämligen alltid lära och växa och denna vishet måste man tillägna sig ur Guds ord. Den kan inte begripas med ögonen eller vårt syndiga förstånd.” – Martin Luther, WA 44. 73:39-74:2

”För så länge som vi lever på denna jorden kan vi inte äga Gud utan måste söka honom. Vi måste alltid söka honom och leta efter honom och ständigt fortsätta söka honom … För inte den som börjar söka utan den som håller ut att söka ända till slutet, skall frälsas (Matt 10:22; 24:13), den som börjar att söka om och om igen, den som ständigt söker på nytt det han har funnit. Ty den som inte går framåt på Guds väg går baklänges. Och den som inte håller ut i sitt sökande förlorar det han funnit, för det finns inget stillastående på Guds väg.” – Martin Luther, WA 1:146 et seq.

”Det sägs att vi ska vara goda, men det står inte att vi är det. Vi ska bli goda, vi håller på att bli det.” – Martin Luther, WA 17 II. 116:32-34

”De som har börjat att vara en kristen måste komma ihåg, att han ännu inte är en kristen utan att han först håller på att bli det, så att han kan berömma sig som Paulus i Fil 3:12, 15. För en kristen håller alltid på att bli – han har ännu inte blivit.” – Martin Luther, WA 38. 568:34-37

”Det kristna livet består inte i att vara from utan i att bli from, inte i att vara frisk utan i att bli frisk, inte i det man är utan i det man blir, inte i vila utan i övning.  Vi är det ännu inte, men vi blir. Det har ännu inte hänt, ännu inte inträffat, men det är på väg. Allt glänser och glöder ännu inte, men allting håller på att bli bättre.” – Martin Luther, WA 7. 336:31-36

”Ju mer någon har förökats i nåden, desto mindre räknar han med att det är hans egen förtjänst.” – Martin Luther, WA 9. 107:30-31

”Den som kan stilla sitt hjärta, avlägsna alla främmande tankar och ständigt endast skåda in i själva tilldragelsen, han får den allra största nyttan ur evangeliet. Ett stilla vatten kan ju få från solen, både en klar bild och rikligt med värme. Däremot kan inte ett forsande och svallande vatten avspegla solen eller uppvärmas av den. Därför är det också så om du vill bli upplyst och uppvärmd och se Guds underbara nåd, att du måste dra dig undan till ett ställe, där du kan få vara stilla och i ditt innersta hjärtas djup ta emot den bild som detta evangelium framställer för dig. Då kommer ditt hjärta att bli ljust, brinnande, andäktigt och glatt och du skall finna idel underbara ting.” – Martin Luther, Martin Luthers Kyrkopostilla, Juldagens predikan.

Vi kan observera att i citaten från Luther synliggörs Anden och Guds nåd som centrala aktörer, att människan ska öva sig, men inte för att förtjäna något, att människan befinner sig i en formande process och så finns det en distinktion som Luther gör mellan den yttre och inre människan. Ett mönster som också finns hos Paulus (T.ex 1 Kor 9:20, 15:20, 2 Kor 4:16). I klartext verkar Luther säga: Fasta, vaka och arbeta, precis så mycket som räcker för att hålla nere kroppens otukt och begär. Men detta är inte för att vinna rättfärdighet, utan för att den inre människan – tron – ska kunna verka fritt.

Det finns som visat hos Luther en tanke om att även andliga övningar hör det kristna livet till. Men för att förstå de andliga övningarnas plats i det kristna livet enligt Luther, så behöver man även förstå hans mystika grundinsikt om hur Kristus själv är närvarande i tron. 

När Mäster Eckhart, förmedlad till Luther via Johannes Tauler, talar om att det öga med vilket jag ser Gud är det öga med vilket Gud ser mig, så är steget inte långt till det som Luther själv formulerar med orden In ipsa fide Christus adest. Detta uttryck sammanfattar en central men ofta förbisedd del av Luthers teologi: att tron inte bara är en intellektuell övertygelse, utan en levande gemenskap där Kristus själv gör sig närvarande i människan. Med andra ord: Det i dig som uppfattar det gudomliga, i ditt sökande, i din längtan, i reflektionen över dina praktiker, är i sig själv gudomligt: Kristus.

”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.” (Gal 2:20). 

I praktiken kan man öva sig i denna kontemplation genom att arbeta med frågan: ”Hur har jag tagit emot Guds nåd genom den praktik jag har valt?” Precis som med askesen är valet av andlig disciplin något personligt, frivilligt, måttligt och enbart ett medel och inte ett mål: frihet och kärlek (1 Tim 1:5, Gal 5:6). Eftersom vi är olika (Rom 12:3–8, 1 Kor 12:12–27) har vi behov av olika övningar och olika discipliner i olika tider (Pred 3:1). Exempelvis Friden/Vilan som sabbatsfirandet representerar är inte målet i sig utan ett medel i andliga kampen. Kärleken är målet. Friden blir något att sätta emot det som splittrar, som genom att fira sabbat. 

Avslutningsvis, rekommenderas ett andligt dagboksskrivande: skriv dagbok över dina böner, tankar eller Guds närvaro i vardagen för att se hur Gud verkar i ditt liv.

(Sidan kommer att uppdateras i ett senare skede.)